I går morse vid 7-tiden åkte jag och Helén till Gekås. På vägen dit hände något som jag aldrig har varit med om förut. Vi kom först till en olycksplats. När vi kom till Brännhult på 153:an så la vi först märke till att de tre hästarna som gick i hagen stod ihop med spetsade öron och tittade åt samma håll. De hade nog precis hört något. Sen såg vi trädet som låg ut i vägen och sen hur det rök ur trädet och till sist såg vi bakdelen av en bil. Miljoner tankar gick genom huvudet under de få sekunder det tog att fatta vad som hänt och Helén stannade bilen vi sidan av vägen.
Första tanken när man såg trädet var, åska, blixt, träd som blåst ner, sen hjälp, hur många i bilen, sitter det kvar någon, lever de?
Helén sprang fram till bilen, vi såg att en hand rörde sig ut från sidorutan, det är någon i bilen och den lever!! Jag försökte larma SOS, ingen täckning!! Helvete, jag måste stanna någon. Tre eller fyra bilar körde förbi mig trots att jag vinkade som en dåre. De trodde nog bara att jag försökte få de att uppmärksamma trädet som låg på körbanan, någon körde nästan rakt på det. Sen kom en blå bil från Ullaredshållet, han stannade och fattade snabbt vad som hänt. Han, Mikael hade täckning på sin mobil och fick ringt SOS. Helén och jag fick satt ut varningstrianglar, de kör ju som dårar på 153:an!!! Killen i bilen var ensam och hade väjt för ett rådjur och kört rakt in ett stort hårt bokträd, som av smällen klyvts så att “toppen” låg och täckte 3/4 av den högra vägbanan. Han har haft änglavakt!!! Hans tur var bilen, en stor Mitsubishi L200 och att han hade säkerhetsbältet på sig. Vi insåg att vi måste få bort trädet från vägen innan det händer en olycka till, för bilisterna från Varbergshållet var ju tvungna att väja för trädet och hade det kommit en bil från andra hållet i kurvan hade det garanterat smällt!! Mikael hade en motorsåg i sin bil och vi fick bort grenarna innan ambulansen från Ullared kom på plats, sen tog det bara någon minut och så kom brandkåren från Skällinge, sen den från Varberg och även en ambulans och polis från Varberg.
Vi fick mycket beröm av både ambulansförarna och brandmännen, det värmde. Det var speciellt en ambulansman som pratade med oss mycket och berömde oss och kramade om oss. Han ville nog även kolla av oss så att vi mådde bra.
Min kompis Helén har också skrivit om detta på sin blogg.
Så här efteråt har man tänkt många tankar. Många “tänk om tankar”, som man kanske inte ska tänka men tänker ändå. Nu gick ju detta bra. Killen klarade sig bra, inga allvarliga skador men de höll visst kvar han på sjukhuset över helgen för observation. Detta har vi fått reda på genom våra nya bekantskap Mikael, han som stannade och hjälpte oss. Han bor inte så långt därifrån och hade återvänt senare på dagen och träffat killens bror och mor.
Som sagt – ÄNGLAVAKT!!!!
Dessa bilder tog jag efter att alla hade åkt iväg.

Trädet som klyvts – det ser ju ut som om blixten har slagit ner i trädet.